lördag 7 januari 2012

Ett sista inlägg

Tänkte skriva ett sista, avslutande inlägg i bloggen. Det är nog många som undrar hur det gick efter mitt senaste inlägg i mars och jag kan förstå att särskilt som sjuk eller anhörig vill man veta. Även om det inte är positivt, för det är det tyvärr inte i M´s fall.

M avled på morgonen den 30:e december. Avastinet hade inte effekt så länge som man hade hoppats och tumören började snart växa igen. I början av augusti började man märka av en försämring och sedan blev han gradvis sämre och sämre. Han blev tröttare och tröttare och sista veckorna sov han mest och vaknade bara upp ibland. Han sov lugnt in i det sista. Han hade inte ont och hade ingen ångest otroligt nog.

Många har mailat mig och fortsätt gärna att maila om ni har frågor, vill ha mer detaljer eller behöver stöd i en jobbig situation. Om jag kan hjälpa till på något sätt så gör jag gärna det.

17 kommentarer:

  1. Tänker på er och tack för denna blogg. Har betytt mycket för mig då vår situation är så lik er. Många kramar till er/ Åsa

    SvaraRadera
  2. Många styrkekramar från Anna

    SvaraRadera
  3. Många tankar har gått till er sen ditt senaste inlägg. Med djupt deltagande till er sorg. Många styrkekramar till dig och dina barn.

    SvaraRadera
  4. Tungt att behöva läsa att förloppet med M blev lika som för min man. Att följa din blogg har varit som att läsa "vårt" liv. Tio månader har gått nu...vet vad du går igenom...Tänker på er!
    I sorgens mörker lyser minnenas ljus...

    SvaraRadera
  5. Mmmm, det var nog bra att du gav detta sista inlägg till bloggen, av skäl som du själv nämnde. Tack.

    Jag har under den här svåra tiden försökt finnas för M, kanske hade jag kunnat gjort mer. Det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig. Vi lärde känna varandra i femårsåldern via våra föräldrar. Det hann vi i alla fall låta våra respektive barn göra under det sista året för M här på jorden. De har lekt bra och vi försökte leva livet som vanligt.

    Du har två fantastiska barn, som är både ett minne av M och som är en del av M som finns kvar. Jag hoppas få möjlighet att träffa A & E även framledes, mina barn tycker mycket om dem och jag har försökt förklara vad som har hänt.

    Jag för min del trodde att jag var förberedd, men det har varit oerhört tunga dagar efter hans bortgång. Tomhet och sedan den där starka känslan av overklighet.

    Jag beklagar sorgen som vi känner allihop, och är beredd att bistå alla er närmast sörjande på vad sätt jag kan göra något.

    M:s barndomsvän från Eskilstuna (han med minisemestern)

    SvaraRadera
  6. Tack för att delar med dig, och jag beklagar verkligen sorgen!
    Kram Frida

    SvaraRadera
  7. Stort tack för alla kommentarer. Blir jätteglad när jag läser att bloggen är till hjälp och stöd.
    Du med minisemestern, hör av dig när du vill, min mailadress finns till höger i bloggen. A & E uppskattar säkert också att träffa er så om ni vill göra det här i Södertälje eller hos deras farmor och farfar är upp till er. Kram Maria

    SvaraRadera
  8. Har varit här många gånger och kikat för att se hur det har gått... det var ju inte detta jag ville se :-( Hoppades verkligen att det skulle vara ett annan slut på bloggen. Tack för att du delat med dej <3 Önskar dej och barnen en ljus framtid även om det känns tufft för er nu. Kram Jane

    SvaraRadera
  9. Hej!

    Skickar en stor kram till dig!

    SvaraRadera
  10. Sänder alla styrkekramar i världen... Hoppades så att avastinet skulle fortsättaverka... I min 21 åriga dotters fall hjälpte det ju inte heller utan hon somnade in den 21/6-11... Vi tänker på er och finns här... Kram

    SvaraRadera
  11. Jag beklagar er sorg och önskar er all styrka och möjlig kärlek!

    Med vänlig hälsning Åsa

    SvaraRadera
  12. Åh, det var inte det här jag ville läsa idag. Beklagar din sorg men vill också tacka för att jag har fått följa er väg!

    Många hälsningar,
    Jeanette

    SvaraRadera
  13. Önskar dig allt gott i ditt liv med barnen. Lever själv i en liknande (om än inte lika allvarlig, tror jag) situation, där det är jag som har diagnosen. Önskar mest av allt att min man - oavsett vad som händer - ska orka skratta tillsammans med barnen många gånger om. Tack för att du delade med dig!

    SvaraRadera
  14. Minns min bror och denna anhörig sida. Han rekommenderade mig att gå i och läsa på sidan.
    Han skrev några gånger här , om att han drabbats av Gliablastom Multiforme. Nu snart 2, 5 år sedan. Ett hemskt besked , för honom , tjejen , och mor , syskon.
    Jag led med honom , han stod mig så nära....
    Jag älskade verkligen min bror , han dog i september förra året. En stor förlust , och saknaden kommer krypande och tar tag i en. Det fattas en bit , en fin , underbar bror , som aldrig någon kan ersätta , men han är djupt förvarad i hjärtat och en dag syns vi igen , som min bror sa att , var inte rädd jag hoppas innerligt att du inte var rädd när du lämnade oss. Jag älskar dig , din syster här på jorden. <3, R.I.P

    SvaraRadera
  15. Hittade din blogg och läste igenom den , min man fick diagnos Glioblastom 4 vi har nu i dagarna avlutat strålningen och temodal nu väntar 3 månader till MR Han går på Valcytica(tror jag det hette) Vill bara säga tack för din blogg den ger mig lite insikt i vad jag kan vänta mig och vill verkligen beklaga att din man gått bort.Har du några visdomsord eller något man inte bör glömma när man befinner sig i mitt läge så tar jag tacksamt emot de/Vänliga hälsningar E

    SvaraRadera
  16. Hej,
    Jag hittade också din blogg via google och har preics som E läst i genom den. Min mamma har fått diagnosen Giloblastorm grad 4. Tyvärr har vi fått beskedet att det inte går att operera och att tumören inte heller svarar på cellgifter. Det är så svårt att ta in att det inte finns något att göra. Din blogg ger insikt och vetskap om att det är fler som går igenom det helvete som vår familj nu genomlider. Tack för att du orkat dela med dig.

    SvaraRadera
  17. Hej, jag är också en anhörig som letar på nätet för att ....jag vet inte egentligen men ibland känns det som en tröst att läsa om vad andra har upplevt som befinner sig i samma situtation. Min man har sedan början av 2013 kämpat med den vidriga sjukdomen glioblastom 4. Efter alla de behandlingar han gått igenom är det nu Avastinet som återstår. Min uppfattning så långt är att det inte hjälper eftersom han försämras gradvis. Det är hemskt och det är ett obarmhärtigt sätt att gradvis dö på. Jag tycker också synd om oss alla som står bredvid och inget kan göra...

    SvaraRadera