måndag 11 oktober 2010

Alla hemma igen

M och barnen kom hem från Eskilstuna igår eftermiddag. M låter pigg på rösten när man pratar med honom i telefon, men han ser väldigt sliten ut. Temodalet gör förstås sitt och den höjda Keppradosen bidrar säkert också. Han är fortfarande lite stelare i kroppen än förut, men det är något bättre med det.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg tycker jag det är väldigt skönt att jag har råkat vara i närheten när M har fått sina anfall. Det har också, under de här dryga 7 månaderna M har varit sjuk, varit en självklarhet för mig att vara med på alla läkarbesök m.m. så mycket som möjligt för att kunna vara ett stöd för honom. Många gånger har jag tänkt att jag inte vill vara med om det här, att jag inte fixar det, men på något sätt fixar man det ändå och jag måste och vill göra det för hans skull och min egen.

De senaste dagarna har jag tänkt en del på att jag och barnen faktiskt är friska. M´s sjukdom är, som alla allvarliga sjukdomar, väldigt jobbig att vara med om. Att se honom långsamt brytas ner och förändras, vänta på röntgenbesked, vara orolig för kramper, rädslan för döden som känns nära o.s.v. är omänskligt jobbigt, men vi andra i familjen är ändå friska. Med stor sannolikhet kommer jag och barnen att leva ett långt och bra liv oavsett hur det går för M. Med kanske lika stor sannolikhet kommer inte M att få göra det.

Att M glömde att ta sina mediciner i 2 dygn förblir kanske en gåta, men nu är det jag som sköter medicinerna och kollar hela tiden att han tar dem. Det känns tråkigt att behöva hålla på att kolla honom hela tiden, men det är nog tyvärr nödvändigt. Det som har hänt de senaste dagarna vill vi inte vara med om igen om det går att undvika.

Tjejmiddagen i lördags var lyckad. Det var skönt att tänka på det, förbereda under dagen och sedan umgås med 10, blev det till slut, helt underbara vänner och kollegor. Tänkte inte så mycket på sjukdomen under kvällen, det kom upp när någon ville se kort på M. Hittade bilder i kameran från februari i år då vi inte visste att han var sjuk. Det känns tungt att titta på bilder eller videofilmer på M från innan han blev sjuk eller innan vi visste att han var sjuk. Det blir så tydligt hur mycket han har förändrats.

4 kommentarer:

  1. Jag förstår precis hur du tänker där, att det finns ju faktiskt en hel del positivt också som man kan tänka på istället för att gräva ner sig i allt det negativa. Jag tror det är jättebra att du tillåter dig att ha kul med dina vänner och försöka tänka på annat emellanåt om du ska orka.

    Det här att M inte tog medicinerna är en gåta för mig också, när jag har pratat med honom i telefon har jag fått uppfattningen att han har en god kämparvilja och vill göra allting rätt närmast är otålig och vill gå igenom behandlingen.

    Det är nog ingen av oss som inte själva varit med om det som kan förstå vad du går igenom, det är ju så snopet att detta kom nu, mitt i livet. Mitt intryck är att du gör det bra och är ett fantastiskt stöd för M. Jag skulle vilja säga att M är lyckligt lottad som har just dig vid sin sida. Du visar ett stort engagemang.

    Hälsa M från mig, nästa vecka jobbar jag i Södertälje igen och kanske kan vi ses något då.

    / Magnus i Eskilstuna

    SvaraRadera
  2. Uschja, jag vet också hur tungt det är att tänka framåt med vetskapen att någon nära kanske inte är med oss hela vägen.

    Att han inte tog medicinerna, kan det inte bero på glömskhet helt enkelt? Min mamma som också hade hjärntumör blev väldigt glömsk, hon fick påminnas om att ta sina mediciner. Även om hennes och M:s historia inte stämmer överens för mamma hade aldrig några krampanfall, så kanske det kan påverka minnet ändå?

    Tänker ofta på dig/er, känns som att du har fötterna på jorden i alla fall!
    Kram på dig

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Har följt din blogg ett tag nu och det är första gången som jag skriver, till dig.
    Har varit med om en liknande resa, när min far fick sin diagnos hjärntumör. Håller med dig om att det är en kamp för oss anhöriga att se sina nära och kära brytas ner så passividare av denna sjukdom. Tycker att du är en stark kvinna som orkar vara delaktig i M:s sjukdoms resa.
    Många styrke kramar från mig till dig och din familj.

    SvaraRadera
  4. Tack för kommentarerna :-).

    Lilla jag, Magnus glömde att ta sina mediciner, det konstiga är just det, att han glömde någonting som han har haft stenkoll på i 7 månader. Och inte bara en dos heller utan fyra doser.

    Maila gärna mig om ni har lust, tänkte på dig som skrev sista kommentaren, om du vill berätta mer.

    /Maria

    SvaraRadera