Efterreaktion?

Jag har hamnat i en ny svacka som jag brukar kalla det. Det var länge sedan jag kände mig så här. Gråtig, vimsig och trött. I måndags missade jag både en klipptid och en massagetid. Tror inte det har hänt att jag har missat tider på det sättet tidigare, någonsin. Jag inser att det här säkert beror på det som hände förra veckan, men samtidigt tycker jag att reaktionen är överdriven på något sätt. Det är tur att man vet om att det går över, förhoppningsvis redan om några dagar. Idag kom jag i allafall iväg på spinning på lunchen med några kollegor. Det har inte blivit någon träning på en hel vecka p.g.a. M´s sjukhusvistelse och en förkylning. Träning är bra, då känns det åtminstone tillfälligt bättre.

Kursen om att leva med hjärntumör vi blev inbjudna till startade igår. Förutom vi var det 3 patienter till med anhöriga. Igår fick vi en massa medicinsk information om hjärntumörer av en neurolog som är överläkare vid neurologiska kliniken på KS i Solna. En del har vi läst och hört förut, men en hel del var nytt. Förutom neurologen var det en kurator och två sjuksköterskor som var med. Det var väldigt intressant och givande att träffa andra med samma sjukdom.

På lunchen på dagis idag pratade E väldigt mycket om det som hände i onsdags. Han berättade att han blev rädd, men så sa han "mamma blev inte rädd". Det tyckte jag var så skönt att höra. Jag tror jag verkar lugn när det händer någonting, men jag vet inte vad barnen ser, om min rädsla lyser igenom. Visserligen är jag inte så rädd för just anfallet utan mer vad som kan hända om M faller och skadar sig och vad anfallen beror på. Däremot ser det väldigt obehagligt ut och jag kan se det framför mig i detalj långt efteråt. Tyvärr är det nog bara att vänja sig, M kommer antagligen att ha epilepsi livet ut oavsett hur det går med tumörerna.