Läget förbättras

M var mer alert när jag kom tillbaka till sjukhuset med barnen och svärmor på eftermiddagen. Det börjar återgå till det "normala". Det tar ett tag att återhämta sig från krampanfallen, vet inte om det är så det brukar vara. Har hört att man blir väldigt trött och sover några timmar, men inte att det tar så här lång tid.

Det var bra för barnen att få träffa M på sjukhuset. E hoppade genast upp i sängen och började hissa den upp och ner, medan A satt i mitt knä, också i sängen, och tittade misstänksamt på M. Sedan började gubben som M delar rum med ha grejor för sig och då vill A gå ut. Hon och jag satt ute vid hissarna och pratade lite. När vi skulle gå vågade hon i allafall ge M en kram, vilket hon inte vågade igår när han skulle åka iväg med ambulansen.

När jag hämtade A idag berättade en av hennes fröknar att de hade suttit och pratat om vad som hänt en stund och då hade A sagt att hon var rädd. Det sa hon igår också och när jag frågade vad hon är rädd för sa hon att hon är rädd för att pappa ska dö. Det är svårt att veta vad man ska säga. Hon vet att M kan dö av den här sjukdomen, det har vi varit helt öppna med. Nu sa jag bara att pappa inte kommer att dö för att han får ett krampanfall, men att han behöver hjälp på sjukhuset.

M´s kurator ringde upp på eftermiddagen. Hon tyckte inte hon hörde något alarmerande när jag berättade om barnen. Hur de mår och vad de pratar om. Hon tyckte inte att de omedelbart behöver prata med någon kurator utan att det verkar som om de har många vuxna runt omkring sig som de vågar fråga och prata med. Det stämmer ju och nu när jag har bollat det här med kuratorn känner jag mig trygg i det.

Idag kom kallelse till läkarbesök den 11/11, 2 veckor efter magnetröntgen. Det känns länge att vänta, men så är det oftast har jag förstått.