Jag åkte till jobbet en stund på förmiddagen. Skulle äta lunch med mina kollegor på stan och sedan åka och hälsa på M. Ringde M som lät pigg. Han ville åka hem. Efter ronden pratades vi vid igen och då var det bestämt att han skulle bli utskriven. När jag kom upp på avdelningen efter lunch satt han i en stol utanför rummet, en äldre herre hade redan fått M´s sängplats. M verkar piggare, men är fortfarande långsam och stel. Stel har han som sagt varit ett tag, men nu är det värre. Det kan bero på att musklerna är ansträngda efter tre krampanfall och att han har legat ner mest hela tiden på sjukhuset. Han klarar att göra allting själv, men det går mycket långsamt. Det var väldigt tungt att gå uppför trappan här hemma.
Vi pratade lite om hur mycket han kommer ihåg före och efter anfallen. Vid anfallet i augusti kom han ihåg att han stod vid E´s garderob och att han började dregla, inte kunde prata och försökte ta sig till E´s säng. Han hörde också ljud under anfallet då som han kom ihåg efteråt. Den här gången har han varit mycket mer borta. Han har ett svagt minne av att vi kom hem kl. 16, tror han, men minns i princip ingenting efter det förrän han vaknar på sjukhuset torsdag morgon. Han sa till mig när han ringde torsdag morgon "nu vet jag var jag är i allafall". Jag frågade om han inte blev rädd när han vaknade och inte visste var han var, men det hade han inte blivit.
Det är svårt att förstå att han är så borta, han verkar vaken och med när man pratar med honom. Tänkte inte ens tanken i onsdags kväll att han inte visste var han var. Tycker så synd om honom. Att han ska behöva gå igenom detta. Det gör ont att se hans förvirrade blick när han vaknar upp efter anfallet. Han tittar efter mig och när han ser att jag är där slappnar han av. Då känner jag stor tacksamhet över att jag faktiskt råkade vara hemma när anfallet kom. Känner stort obehag när jag tänker på att nästa gång kanske jag inte är hemma när det händer.
Barnen åkte med farmor hem i förmiddags. När M blev utskriven ville han också åka dit. Hans pappa hämtade honom på eftermiddagen. Det är planerat sedan länge att M och barnen ska vara i Eskilstuna den här helgen eftersom jag ska ha tjejmiddag i morgon. Det kommer 12 tjejer hit i morgon kväll. Kul att den verkar bli av, den verkade hänga lite löst ett tag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Blev så chockad när jag läste om att han var inlagd igen, hoppas ni kan vila ut tillsammans hemma nu igen.
SvaraRaderaPrata med honom om varför han ej tagit medicinerna, det är ju säkert den utlösande faktorn.
Mamma gick ju på antideprissiva mediciner t ex, men tyckte själv inte att hon behövde dem, men alla vi andra var väl medvetna om att det gjorde hon.
Tänker ofta på er och blir så glad varje gång du berättar om hur bra det är för tillfället, hoppas ni har det bra nu igen!