Tjatigt

Undrar om jag har världens tjatigaste och mest envisa son. Han ger sig liksom inte, fast till sist gör han det eftersom hans mamma är mer envis när hon bara vill. Det handlar oftast om mat och annat man kan äta. E är dålig på att äta när det serveras mat trots att han vet att det är långt till nästa måltid, sedan tjatar han konstant om att han vill ha olika ätbara saker tills det är mat nästa gång. Ett exempel: Vi går ifrån matbordet 18.15. Jag frågar upprepade gånger om han verkligen inte ska äta mer eftersom det inte blir någonting mer att äta före vällingen. Nej, han är mätt säger han. 18.30 börjar tjatet och håller på tills det är läggdags och välling. Så är det i princip mellan alla måltider. "Får jag kex?" "Får jag riskaka?" "Får jag välling?" "Jag ooorkar inte vänta..." "Jag vill gå och lägga mig..." o.s.v. o.s.v. Suck!

M kommer hem imorgon. Det har varit ganska skönt när han har varit borta om jag ska vara ärlig. Det är liksom en mindre att ta hand om och ha koll på. Han lever i sin egen lilla bubbla, vilket nog är ganska vanligt när man har cancer. Det upptar hela hans värld och han kan inte ta in någonting annat. Ett exempel på det är när han som idag frågar hur jag mår. Han lyssnar inte på vad jag svarar och kontrar alltid med att han har det värre. Vet inte varför han frågar och varför jag svarar någonting annat än bara "bra". Får lite dåligt samvete när jag inte känner full förståelse för hur M känner sig och hur han är just nu. Många andra anhöriga verkar vara så förstående och bara tycka det är underbart att ta hand om den som är sjuk. Jag är väl extremt egoistisk av mig.

Det här var väl ett positivt inlägg? Det är ungefär så här jag känner mig idag. Less och trött. I morgon är en annan dag. Då känns det säkert bättre.