tisdag 11 maj 2010

Besök hos dr. G

I natt kissar A i sängen, kommer inte ens ihåg när det hände sist, det är över 2 år sedan i allafall. Undrar om hon oroar sig för något. Jag längtar efter lite lugnare nätter. A brukar inte höra av sig någonting alls, men E däremot sover alltid mer eller mindre oroligt.

Idag på morgonen var jag och A på hennes sista utvecklingssamtal på dagis. Vi konstaterar att A har utvecklats enormt under de 3 år hon har varit på storbarnsavdelningen. När hon började var hon ofta lite ledsen och gnällig, men nu är hon alltid sprudlande glad och omtyckt av de andra barnen. Som jag har sagt tidigare har vi ett otroligt bra dagis. De har väldigt mycket saker och olika material att arbeta med, vilket är bra eftersom A är så kreativ och pysslig. Det känns väldigt tryggt och skönt att det är så bra, särskilt när det är som det är hemma. Min mamma som är förskolelärare var väldigt imponerad när hon var och hälsade på för ett par månader sedan. Det är ett bra betyg.

Idag hämtar jag sushi till mig och M och åker till KS för att träffa M. Vi äter sushi, hämtar ut lite mer Valcyte och sedan är det dags att träffa dr. G. Allt är bra. De vita blodkropparna är lite pressade, men inte tillräckligt för att sätta in antibiotika. Värdena kan tydligen gå lite upp och ner. M blir också rekommenderad att smörja pannan med kortisonkräm mot rodnaden. Vid ett samtal med kontaktsjuksköterska C för ett par veckor sedan pratade M om att han är nyfiken på strålplanen. Den har dr. G fixat fram idag och vi får med oss fina färgutskrifter hem. Det är 25% av M´s hjärna som strålas i 7 olika fält. Det är så häftigt och intressant. Blir väldigt imponerad av läkarnas och sjukhusfysikernas kunskaper. Dr. G kollar också i operationsberättelsen om den del av skallbenet som togs bort för att komma åt tumören lades tillbaka igen eller om det är en platta som sitter där. M har undrat det. Det är ingen platta utan skallbenet som lades tillbaka.

Jag hämtar på dagis på eftermiddagen. Vi hinner knappt hem innan E får ett utbrott över att han inte kan bestämma sig vilken glass han ska ha. Det är sista gången jag köper en förpackning med olika sorter i. Han är verkligen inne i någon slags trotsperiod. Kan han hitta någonting att få ett utbrott över så får han det. Man kan bara hoppas att det går över snart.

2 kommentarer:

  1. Sitter med tårarna rinnande, har läst alla inlägg för första gången ikväll.

    Har en mamma med hjärntumör, kan inte den medicinska termen för vad den heter, men den var tyvärr inoperabel och hon har fått strålning, som avslutades i slutet av november 2009.

    Det enda vi vet är att de hoppas på att hålla den i schack, för den är obotlig...

    Även jag har en trotsig 3-åring hemma och jag vet hur jobbigt det är att kombinera dessa två, med barn och det hemmaliv de kräver, och samtidigt sorgen över en sjukdom.
    Din situation är trots allt värre än min, även om min mamma är min bästa vän och alltid funnits vid min sida, så är ju ens livspartner och pappa till ens barn ännu värre att förlora.

    Kram på dig!

    SvaraRadera
  2. Tack för ditt inlägg. Hoppas din mamma kommer att må bra länge...
    Kram

    SvaraRadera