Gamla bekantskaper

Under söndagseftermiddagen åker vi och hälsar på en gammal kompis med familj. M och jag träffades genom den här kompisen för 10 år sedan. Efter det tappade vi kontakten, ingen av oss kan säga varför. Nu, 10 år senare när vi båda är gifta och har två barn var, har vi tagit upp kontakten igen och det är jag så glad för. Vi fikar på goda nybakade bullar och pratar bort ett par timmar.

M är rätt sliten nu, det har kommit fort de senaste dagarna. När vi var hos dr. G i tisdags var han mest bara trött, men nu har det tillkommit fler biverkningar som det här med talet och även att han glömmer saker och verkar okoncentrerad. Nu är det bara 6 strålningar kvar, sedan får han förhoppningsvis återhämta sig. Det känns som om vi lever lite parallella liv just nu. Han är så otroligt fokuserad på att klara sig igenom den här behandlingen att han blir lite inåtvänd. Jag tycker inte att jag når honom riktigt. Samtidigt som han har blivit mer inåtvänd har jag blivit tvärtom. Jag känner ett stort behov av att umgås med människor jag gillar och att komma hemifrån. Sedan åker han ju på sina behandlingar varje dag och jag jobbar och gör vanliga saker. Just idag är han nog ändå rätt pigg. Han lämnar och hämtar barnen som han brukar. När jag kommer hem har han klippt gräset och sedan cyklar han till jobbet en sväng.

När vi lagt barnen ringer jag min kusin som bor i Skottland. Vi har pratat en hel del i telefon sedan M blev sjuk, tidigare hade vi mest kontakt via mail. Vi pratar om att hon kanske ska komma hit och hälsa på och hon säger att jag är välkommen dit. Det skulle vara otroligt skönt att komma dit och komma hemifrån t.ex. över en helg. Problemet är väl mest att M inte orkar vara hemma ensam med barnen en hel helg och han får inte flyga. Vet inte när de anser att svullnaden i hjärnan har lagt sig så pass att han får flyga. Det finns andra hjärntumörpatienter som inte har fått restriktioner om att flyga över huvudtaget. Vi får väl se.