Lukt- och synfenomen

Under fredagen, valborgsmässoafton, har M sista strålningen för veckan. Håret trillar sakta av på en liten fläck långt fram på vänster sida, annars har han inte haft några särskilda biverkningar än så länge. Kanske är han lite tröttare nu, men det kan också bero på att han har fått samma tunga förkylning som vi andra i familjen. Förkylningarna avlöser varandra just nu. Något som M däremot har känt av är lukt och synfenomen under strålningen. Lukten kan han inte riktigt beskriva, men den sitter kvar i näsan även när strålningen är slut och blir starkare och starkare för varje dag i veckan fram till fredag. Sedan framåt söndag börjar den bli svagare. Synfenomenen består i blåa strålar som han "ser" under strålningen. Dessa strålar syns inte om man öppnar ögonen. Både lukten och strålarna är något slags resultat av att hjärnan blir stimulerad under strålningen.

Valborgsmässoafton bjuder annars på en lugn hemmakväll. Jag jobbar som vanligt, är sist kvar på kontoret och vi äter tacos tillsammans med svärföräldrarna när jag kommer hem. När vi lagt barnen tittar M och jag på sista delen av Millennium som vi inte har hunnit se. Vi kommer alldeles för sent i säng. Jag tycker det är skönt att vara uppe lite längre på kvällarna, men nu låter jag M ligga kvar i sängen på helgmorgnarna så jag behöver egentligen gå och lägga mig tidigare. Innan M blev sjuk brukade vi gå upp med barnen en morgon var. Då fick man åtminstone sova lite längre en dag i veckan.

Idag åker vi på dop i Mälarhöjdens kyrka. Dopet går jättebra, V, som döps är jätteduktig. Vi får god smörgåstårta och gott fika efteråt. Stannar på Willys och handlar mat och godis till kvällen på vägen hem. Nu ser jag fram emot ännu en lugn kväll. Orkar inte med så mycket annat numera. Annars är det förhållandevis lugnt hemma just nu. Jag och M mår båda ganska bra. Läste i Akademiska sjukhusets vårdprogram för hjärntumörer att den anhörige ofta mår sämre psykiskt än den sjuke. Det tycker jag har stämt på oss. Jag upplever att M mår bra mycket bättre psykiskt än vad jag gör, så har det varit ända från början. Just nu är det som sagt lugnt. Känner inte den där paniken som jag kände så ofta i början, men ofta kan jag känna lite sorg över att vårt gamla liv aldrig kommer att komma tillbaka, där allt bara rullade på och bekymren var små.