Permission

Lördagen den 6/3 tillbringade jag fm hemma med barnen och mina föräldrar. Kollar upp hur man gör med sjukskrivning m.m. Har aldrig varit borta från jobbet mer än 3 dagar i sträck så jag har ingen aning hur det funkar. Kl. 13 börjar besökstiden på neurokirurgen så då åker jag dit. Det är otroligt svårt att få parkering, vilket gör mig stressad bara det.

Efter en stund kommer en läkare och pratar med oss. Vi ställer en del frågor och han svarar så gott han kan. De kan så klart inte säga någonting om vilken typ av tumör det är, det vet man först efter analys av den bortopererade tumören, men det är väl klart att de kanske kommer att kunna göra en gissning när man ser tumören. Han ber oss ta ett steg i taget och inte tänka för långt fram. Det är lättare sagt än gjort. Detta är väldigt psykiskt påfrestande, man vill vidare och veta mer. Vid 14-tiden fick M tid för magnetröntgen som de ville göra före operationen och sedan åkte vi hem. Permissionen sträckte sig till söndag kväll kl. 20 då M skulle skrubba sig inför operationen och sova bland rena lakan på sjukhuset. Operationen skulle starta kl. 8 på måndag morgon.

När vi kom hem vilade M en stund. När han kom upp igen och låg på soffan kröp A upp till honom och frågade honom om han hade sagt till dem att han inte vill dö. Jag hade bara väntat på den där dödenfrågan så jag blev inte så överraskad. Hon är bara 6 år, men hon förstår nog någonstans att det är allvarligt om man får en tumör. Det var dessutom en flicka på dagis som förlorade sin mamma i cancer i december och det tror jag inte hon har glömt bort. E som bara är 3 år förstår inte mycket av det här alls. Han pratar om att pappa är på sjukhus och ska opereras, men jag tror inte han vet riktigt vad det innebär.

Söndagen den 7/3 åkte mina föräldrar och barnen och handlade mat på fm. M och jag var hemma ensamma, det var jätteskönt. Vi duschade och gjorde oss i ordning och jag gav M ansiktsmassage. Det tyckte han var skönt. M´s föräldrar kom på besök och åt lunch hos oss. Efter lunch åkte min pappa hem, mamma stannade ytterligare en vecka tack och lov. M sov på soffan en stund och efter fikat gick vi ut på promenad. När M´s föräldrar skulle åka hem blev det väldigt känslosamt och tårarna trillade både på mig och svärmor. A såg att jag var ledsen och ville trösta.

Efter middagen åkte vi tillbaka till neurokirurgen, det var köer p.g.a. en tidigare olycka, men vi hade god marginal så vi hann fram i tid ändå. M fick instruktioner om hur han skulle tvätta sig inför operationen och hur hans saker skulle förvaras under tiden han opererades. En manlig sjuksköterska kom och pratade med oss. Han var väldigt robotaktig så jag kallar honom för roboten. Han gav M hans mediciner och även en spruta för att förhindra blodpropp i samband med operationen. Roboten berättade att operationen skulle ta ca. 4 timmar och starta kl. 8. Efter detta åkte jag hem, det kändes otroligt konstigt att lämna M där och veta att vi inte ses mer innan operationen. Tankar på hur han kommer att vara efter operationen o.s.v. dök up, men jag var egentligen inte så jätteorolig för just operationen. Jag följde dokumentärserien ”Sjukhuset” som gick för något år sedan på TV3. De filmade på Akademiska sjukhuset i Uppsala. En säsong följde de en neurokirurg och det jag såg där tror jag gjorde att jag kände mig tryggare inför M´s operation än vad jag skulle ha varit annars. Natten blev ändå tuff. Jag vaknade flera gånger och fick vid ett tillfälle någon slags ångestattack eller panikattack. Magen knöt sig och jag fick nästan lite svårt att andas, men det släppte efter en liten stund.